Wasteland

Varje år köper svenskar 13 kg kläder och slänger 7,5 kg textilier per person bland hushållssoporna. 60 procent av kläderna som slängs är hela och rena och endast 3,8 kg textilier per person samlas in årligen av välgörenhetsorganisationer. Minst 0,13 kilo kläder per person och år säljs second hand. I Finland är motsvarande siffror ännu högre, upp till 19 kg kläder köps och 13 kg slängs, varav upp till 80% bland hushållsavfallet. För att producera ett kilogram bomull behövs 7 000–29 000 liter vatten och 0,3–1 liter olja.  Tillverkningen av ett kilo tyg genererar 10–15 kg växthusgaser.

Under de senaste åren har begagnade kläder blivit allt mer populära i Scandinavien, och att föra sina kläder till en insamling känns som ett sätt att “rena sitt samvete”. Men enligt en rapport Finlands rundradio YLE duger högst 20% av de insamlade kläderna till försäljning i butiker i Scandinavien. Omkring 10% bränns direkt, och upp till hela 70% skickas vidare till sorterings- enheter, ofta belägna i Baltiska länder och Tyskland. Därifrån blir majoriteten av kläderna skickade vidare, osorterade och även trasiga, till några av världens fattigaste länder som bland annat Mozambique. 

Första satsen “Wear” behandlar hur vi använder olika kläder för olika tillställningar, som till exempel vissa kläder för festliga högtider som skolavslutningar och jul, kanske andra kläder när vi går på konsert och igen andra kläder när man går ut och festar med vänner. Kläderna kanske köps begagnade och återanvänds och slits, men i en allt snabbare takt.

Andra satsen “Toss” är den resa kläderna gör tillsammans med sin ägare, fram till insamlingscontainrar där dessa slängs in och avhämtas av lastbil. Tredje satsen “Sort” är en beskrivning av insamlings- och sorteringshallar. Satsen är som en långsam “utzoomning” där man långsamt börjar inse hur stora mängder julmiddags- och festkläder det handlar om: i Finland årligen kring 14 miljoner kg och i Sverige omkring 38 miljoner kg. Det är en överväldigande mängd.

Fjärde satsen “Burn” handlar helt enkelt om det som händer med minst 80% av allt textilavfall: det bränns som blandavfall. I bästa fall kan avfallet användas för att skapa ny energi, men ett hållbart sätt att använda resurser är det inte.

Sista satsen “Flow” handlar om det som kallas “Greenwashing”, d.v.s att man marknadsför saker för synligheten skull som ekologiska trots att de egentligen inte är det. I Yles artikel utreds bland annat hur finländska Fortums fabrik raffinerar salter ur miljöfarlig APC-aska (APC=Air Pollution Control) från brännavfall.  Sedan sköljer man ut dessa salter med processens avloppsvatten, rakt ut i Östersjön “i brist på bevis att detta skulle skada naturen”. Lagen, som säger att aska från brännavfall inte får användas oraffinerad, pga miljörisker, kringgås på detta sätt.

Wasteland är ett upprop till att återanvändning inte kan vara “ett alternativ av många” utan måste bli det enda gångbara, så att våra resurser skall räcka till. Ansvaret för återanvändning skall inte ligga på konsumenterna, utan borde bli obligatoriskt även för producenter. Med detta stycke vill jag väcka folk till insikt att om vi har “råd” att konsumera så måste vi även ha råd att ta hand om det avfall vi skapar. Detta måste regleras genom lag så att ansvaret inte kan skyfflas över till fattigare och/eller korrupta länder.

Joka vuosi keskimääräinen ruotsalainen ostaa 13 kiloa vaatteita ja heittää pois noin 7,5 kiloa vaatteita. Noin 60 prosenttia poisheitetyistä vaatteista on ehjiä ja puhtaita, mutta hyväntekeväisyysjärjestöt keräävät vuosittain vain 3,8 kilogrammaa tekstiilejä henkilöä kohden. Ainakin 0,13 kilogrammaa vaatteita henkilöä kohden myydään käytettynä. Suomessa luvut ovat vielä korkeampia, jopa 19 kiloa vaatteita ostetaan ja 13 kiloa heitetään pois vuosittain henkilöä kohden. Yhden kilogramman puuvillan tuottamiseen tarvitaan 7 000–29 000 litraa vettä ja 0,3–1 litraa öljyä. Yhden kilogramman kankaan valmistaminen tuottaa noin 10–15 kilogrammaa kasvihuonekaasuja.

Viime vuosina käytettyjen vaatteiden suosio on kasvanut Pohjoismaissa, ja vaatteiden vieminen keräykseen katsotaan tavanomaiseksi tavoitteeksi. Mutta Suomen Yleisradion MOT raportin mukaan vain noin 20 prosenttia kerätyistä vaatteista voidaan myydä kaupoissa Pohjoismaissa. Noin 10 prosenttia poltetaan välittömästi ja jopa 70 prosenttia lähetetään edelleen lajitteluyksiköihin, jotka sijaitsevat yleensä Baltian maissa tai Saksassa. Tässä vaiheessa pieni osa käytetään uudelleenkierrätykseen, kuten auton istuinten täytteeksi. Mutta suurin osa vaatteista lähetetään joillekin maailman köyhimmistä maista, kuten esimerkiksi Mozambikiin. Halpojen ja huonolaatuisten vaatteiden pimeä markkina häiritsee näiden maiden omaa tekstiiliteollisuutta. Koska suuri osa vaatteista on liian huonolaatuista käytettäväksi, ne päätyvät kaatopaikoille.

Ensimmäinen osa “Wear” (“Käyttö”) kertoo siitä, miten käytämme erilaisia vaatteita eri tilaisuuksiin, kuten esimerkiksi tiettyjä vaatteita joulujuhliin, ehkä toisia vaatteita konsertteihin ja taas jotain muuta, kun lähdemme juhlimaan ystävien kanssa. Vaatteet voivat olla ostettuja käytettyinä ja niitä voidaan käyttää useita kertoja, mutta vaatteiden käyttöikä lyhenee lyhenee jatkuvasti.

Toinen osa “Toss” (“Heittäminen”) on matka, jonka vaatteet tekevät omistajansa kanssa keräysastioihin, joihin ne heitetään, ja joista ne kerätään kuorma-autolla. Kolmas osa “Sort” (“Lajittelu”) on kuvaus keräys- ja lajitteluhalleista. Liikehdintä on kuin hidas “zoom out”, jonka aikana alat hitaasti ymmärtää, kuinka suuri määrä “joulu- ja juhlapukuja” on tarkoitus kierrättää: Suomessa vuosittain noin 14 miljoonaa kilogrammaa ja Ruotsissa noin 38 miljoonaa kilogrammaa, ylivoimainen määrä.

Neljäs osa “Burn” (“Poltto”) kertoo mitä tapahtuu vähintään 80 prosentille kaikista tekstiilijätteistä: ne poltetaan sekalaisen jätteen mukana. Parhaimmassa tapauksessa jätepolttoaineita voidaan käyttää uuden energian tuottamiseen, mutta se ei ole kestävä tapa käyttää resursseja.

Viimeinen osa “Flow” (“Virta”) kertoo siitä, mitä kutsutaan “vihreäksi pesuksi”, eli tuotteen markkinointia kestävänä, vaikka se ei sitä todellisuudessa olisikaan. Suomen Yleisradion mukaan Fortumin tehdas jalostaa yksityiskohtaisesti ympäristölle haitallisia APC-tuhkan suoloja (APC = ilmansaastekontrolli) polttojätteistä. Näitä suoloja huuhdellaan prosessin jäteveden mukana suoraan Itämereen, koska “ei ole todisteita siitä, että se olisi haitallista ympäristölle”. Määräykset, joiden mukaan polttojätteistä peräisin olevia tuhkaa ei saa käyttää jalostamattomana ympäristöriskeistä johtuen, kierretään tällä tavalla.

Wasteland on vetoomus, että kierrätys ei voi olla “yksi vaihtoehto muiden joukossa”, koska sen on oltava ainoa elinkelpoinen vaihtoehto resurssiemme riittävyyden varmistamiseksi. Vastuu kierrättämisestä ei pidä yksinomaan sysäyttää kuluttajille, vaan myös tuottajien on oltava velvoitettuja kantamaan vastuuta kierrätyksen toteuttamisesta. Tällä teoksella haluan herättää ihmiset ymmärtämään, että jos meillä on “varaa” kuluttaa, meidän on myös voitava huolehtia siitä jätteestä, jonka tuotamme. Tämän on oltava säänneltyä lainsäädännöllä, jotta vastuuta ei voida siirtää köyhempiin ja/tai korruptoituneisiin maihin.

Uruppförandet av den finlandssvenska tonsättaren Cecilia Damströms verk Wasteland i fem korta satser var nog det verk som jag verkligen mest såg fram emot. Musiken präglades av stark dynamik, skiftande färgrikedom och inte minst skarpa kontraster. Här nyttjas verkligen orkesterdräkten för en slående rytmik. Med sin tematik kring klädindustrin och greenwashing förmedlade verket dessutom något så ovanligt som ett skarpt inlägg i den pågående klimatdebatten. Norrlandsoperans symfoniorkester spelade verkligen på topp och dirigenten Ville Matvejeffs sätt att leda orkestern firade verkligen triumfer. Det påminner mig också om vilket spektakulärt ”instrument” symfoniorkestern är i skickliga händer. Ihållande applåder till tonsättaren, som tog emot hyllningarna.

Bengt Hultman, Västerbottens-Kuriren 2 September 2022

Nu kan vi njuta av ett stycke mycket underhållande orkestermusik, där Damström plockar ut så mycket av ljudeffekter hon kan, föredömligt understödd av dirigenten Ville Matvejeff. Det blir ett lapptäcke med färgstarka kontraster där Damström väver in citat från “Den blomstertid nu kommer”, en snutt ur “Carmen”, ett par retfullt bekanta schlagerrefränger, rungande trombonglissandon, klirr, dunder och plinkeplonk från slagverkarna, ja, vad ni vill. Lättviktigt, men roligt.

Gunnar Wiklund, Folkbladet 2 September 2022