Helene – Piano Quintet Nr.3 | Cecilia Damström

Commissioned	Musequal festival 2020
Publisher	Gehrmans Musikförlag
Opus Number	74
Category	Chamber Music
Year	2020
Duration	21
Instrumenation	flute/piccolo, oboe, clarinet, bassoon, (prepared) piano
Requirements	For piano: E-bow, books, Blue-Tack, slapstick, books. Bassoon: a thick straw and a jug of water. Clarinet: a floor brush. All musicians are required to sing and whistle.
Premiere	7th of August 2020

Program note

My third piano quintet “Helene” Op.74 is the last quintet out of a trilogy consisting of three large form works with the theme “Woman’s Destiny”. The trilogy is a three-year commission by the Kokonainen Festival in Finland. The first quintet “Minna” was premiered at the festival in 2017 and the second quintet “Aino” was premiered at the festival in 2018.

The third quintet “Helene – Nuances from the Life of Helene Schjerfbeck” will get its world premiere this year on the 7th of August at the Kokonainen Festival 2020. It will be played by the incredible musicians Heli Haapala flute, Kristiina Salmi oboe, Pekka Niskanen clarinet, Jaakko Luoma bassoon and Tiina Karakorpi piano. As the name says, it is a selection of nuances and feelings from the life of the painter Helene Schjerfbeck (1862-1946). Schjerfbeck is one of Finland’s most famous modernists.

The art of Helene Schjerfbeck has been dear to me since I was a child and I painted my first copy (for own use) at the age of 12. In addition to loving her art I also felt a strong understanding and belonging to her as a person, as she throughout her life suffered from health problems and partly therefore was mostly melancholic and depressed. She never married, painted all her life and finished her last painting just one week before her death.

Schjerfbeck grew up under hard circumstances in a Swedish-speaking family in Helsinki. She got a hip injury at the age of four which contributed to that she would sit still a lot of the time, and probably therefore she dedicated a lot of her time to drawing. She was accepted to the Finnish Art Societies Drawing School at the mere age of 11 years and was granted a free place at the school. After she had completed her studies in Finland she continued with the help of grants her studies in Paris and England. She often recollects in her later letters that these years were the happiest of her life. In a letter from 1918 to Einar Reuter she writes “In my youth there was hope and love towards the work, it was fun to paint, the only fun thing at all – the time in Paris and the first year in England. Then in Finland there was no hope anymore, no joy, all that contributed to that I won’t say here.” In the first movement “Balskorna” (“Dancing Shoes”), named after a painting with the same name from 1882, I try to catch that joy of life. She returns to the motive of “dancing shoes” several times during her life, as she does to the happy memories from her time in Paris and England.

While abroad Schjerfbeck got engaged to an English painter, They was engaged for two years before her fiancé broke up the engagement, probably because of her poor health. She burnt all his letters and she also asked her friends to burn all of her letters that considered him. Therefore we don’t know today who her fiancé actually was. The burning of all letters can also be heard in the first movement. In the 1920s she comments that through the broken engagement she knew what pain was, but that she was happy about that she had been able to choose art over all the duties she would have had as a wife.

Although she didn’t have to fulfil any duties as a wife, she still had to fulfil her duties of housekeeping. A lot of time and energy went to sweeping and washing the floors, cutting wood, lighting the fire, washing clothes, cooking and washing the dishes. As she was weak and sick most of her life, these duties robbed even more of her energy and limited the time she had left for painting. In a letter to Einar Reuter from 1932 she writes “They laugh at me when I say I have had a lot to do – I clean up, wash the dishes, cook food at times, sew clothes, mend all the clothes, and that is a lot, and every now and then I correct a painting — If I sit down to paint there will come bills, never a calm moment. If only I could be free from the household!”

In general everything that is considered to have to do with women’s daily lives has been classified as unimportant and uninteresting. Therefore it is not surprising that a female artist would make a painting such as Schjerfbeck´s “Byktork” (“Drying Laundry”) from 1883. It is a motive that probably no male artist would have chosen. In the same way as Schjerbeck illustrates the female everyday life with her art, I feel that as householding took such a large part of her time and energy, it is essential to dedicate a quarter of this piece exactly to laundry. In a letter from 1922 to Reuter she summarizes her wishes with the words “I am not looking for fame but for money – because with money I get the possibility to paint more, and that is more than fame and honour to me.”

Schjerfbeck is maybe best known for her around 40 self-portraits. She writes in a letter to Ada Thilén in 1921: “When I now so seldom have energy to paint, I have begun with a self-portrait. You always have the model at hands, it is just not at all fun to see yourself.” She was also encouraged by the art dealer Gösta Stenman, who was her patron and made sure to both sell her paintings and create a financial independence for her. In two different letters from 1937 to her friend Reuter she comments on this “I am weak – but I am beginning on the self-portrait that Stenman wants to have.” and “Isn’t it strange that he still keeps on wanting to have self-portraits!”. She liked to investigate the different options she had and writes in a letter to Dora Estlander in 1944 “I’m looking at a book with painters self-portraits. They who embellish themselves are boring – Dürer and also others.” In 1921 she writes to Reuter “I drew in front of the mirror, after 5 minutes the face falls together tired. It will be continued tomorrow…
This is the one life, an other hidden current is one’s own real one.” This own real one she always seemed to look for in all of her art. The third movement “Sjelvporträtt” (“Self-portraits”) is a passacaglia consisting of 12 chords. Everytime the chord progression is repeated it is instrumented slightly differently, with different nuances. The first four chords are also the main ingredient in the first and last movements and parts from self-portraits can be heard in the second movement, when she is longing to paint

The last movement “Konvalescenten” is named after one of her famous painting “The Convalescent” from 1888 which is also often called “The Pearl of Ateneum” (the Finnish National Art Gallery). The motive is one of Schjerfbeck´s most used motives (in addition to her self-portraits). The painting was exhibited at the Paris Exhibition in 1889 (that time with the name “The first greenery”) and won a bronze medal of first class. The Convalescent can be seen as a contribution to the public debate, a tribute to Louis Pasteur’s discoveries of infectious diseases and their cures. The original title however seems to refer to an awakening after a winter or a disease and appears to be a belief in the future. The paining has also been interpreted by many as a sort of self-portrait, an insight and introduction to a new phase in her painting and that she finally felt liberated from the broken engagement. It is also speculated if she returned to the motive so often due to suffering a lot from her hip injury, and also her being ill during a large part of her life, and thus being a convalescent herself. But since she was a shy person and has not spoken about this topic, all this remains only as speculations.

Svenska

Min tredje pianokvintett “Helene” Op.74 är den sista delen ur triptyken “Kokonainen” som består av tre verk för pianokvintett. Triptyken är en flerårig beställning av Kokonainen Festivalen i Finland. Den första delen “Minna” fick sitt uruppförande vid festivalen 2017 och den andra delen “Aino” vid festivalen 2018.

Den sista pianokvintetten “Helene – Nyanser ur Helene Schjerfbecks liv” får sitt uruppförande den 7:de augusti vid den femte Kokonainen Festivalen 2020. Den kommer att uruppföras av de fantastiska musikerna Heli Haapala på flöjt/piccolo, Kristiina Salmi på oboe, Pekka Niskanen på klarinett, Jaakko Luoma på fagott och Tiina Karakorpi på piano. Så som namnet låter förstå belyser jag olika nyanser, stämningar och livsskeden ur bildkonstnären Helene Schjerfbecks (1862-1946) liv. Den finlandssvenska bildkonstnären Helene Schjerfbeck är en av Finlands mest kända modernister.

Helene Schjerfbecks konst har stått mig nära sedan barn och jag har målat min första kopia av hennes verk (för eget bruk) då jag var 12 år gammal. Jag kände även stor samhörighet och förståelse för henne som person, då hon hela sitt liv led av att problem med hälsan och bland annat därigenom var både melankolisk och deprimerad. Hon gifte sig aldrig, hon målade hela sitt liv och avslutade sitt sista verk en vecka före sin död.

Schjerfbeck växte upp under hårda förhållanden i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Hon fick en höftskada som barn som troligen bidrog till att hon höll sig mycket stilla och troligen därigenom började rita mycket. Vid blott 11 årsåldern blev hon antagen till Finska Konstföreningens ritskola, dessutom som frielev. Efter det studerade hon vidare med hjälp av stipendier i Paris och i England och hon brukar minnas tillbaka till denna tid som den lyckligaste i sitt liv. I ett brev till Einar Reuter från 1918 skriver hon “I ungdomen fanns hopp, och kärlek till arbete det var roligt att måla, det enda roliga som fanns – tiden i Paris och första året i England. Sedan i Finland fanns intet hopp mer, ingen glädje, allt hvad som verkade det säger jag ej här.” Livslusten och -glädjen återspeglar jag i första satsen Balskorna, uppkallad efter hennes tavla med samma namn från 1882. Hon återkommer både till motivet “Balskorna” flera gånger under sitt liv såväl som till de lyckliga minnena från sin tid i Paris och England.

Under sin utlandsvistelse förlovade Helene sig med en engelsk konstnär och hann vara förlovad i två år innan fästmannen avbröt förlovningen, troligen på grund av hennes dåliga hälsa. Hon brände alla hans brev och har även bett alla hennes vänner bränna hennes brev, därför finns ingen vetskap om vem fästmannen var. Brännandet av breven kan även höras återspeglas i första satsen. På 1920-talet kommenterade hon att genom den brutna förlovningen visste hon vad smärta var, men att hon var glad över att hon hade fått välja konsten istället för plikterna som husmor.

Trots att hon inte blev husmors undgick hon inte arbetet med hushållet. Det tog mycket av hennes tid och krafter till att sopa och tvätta golv, hugga ved, tvätta byk, laga mat och diska. Då hon var sjuklig hela sitt liv tärde dessa plikter ännu mer på hennes krafter och de begränsade hennes målande. I ett brev till Einar Reuter från 1932 skriver hon “De skratta åt mig när jag säger att jag haft mycket att göra — jag städar, diskar, kokar ibland, syr kläder, lappar allt, och det är mycket, och tittar ibland åt en målning — sätter jag mig att måla kommer räkningar, aldrig ro. Om man slapp hushållet!“.

I allmänhet har allt det som berör kvinnors vardag klassats som oviktigt och ointressant. Därför är det kännetecknande att en kvinnlig konstnär målar en målning som t.ex. Schjerfbecks “Byktork (Tvättkläderna)” från 1883. Knappast någon manlig konstnär skulle ha målat detta motiv. På samma sätt som Schjerfbeck illustrerade den kvinnliga vardagen med sin bildkonst, upplever jag att då arbetet inom hushållet upptog en så stor del av hennes tid och krafter, är det väsentligt att dedikera en fjärdedel av mitt verk till just torkande av byk. I ett brev från 1922 till Reuter sammanfattar hon sina behov så här “Jag söker inte framgång utan kronor – ty med kronor får jag möjlighet att måla mer, och det är mer än framgång, ära, för mig.”

Schjerfbeck är kanske mest känd för sina omkring 40 självporträtt. Till Ada Thilén skriver hon 1921 i ett brev “När jag nu så sällan orkar måla har jag börjat ett sjelvporträtt, man har modellen alltid till hands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv.” Hon blev även uppmuntrad av konsthandlaren Gösta Stenman, som var hennes beskyddare och såg till att både sälja hennes målningar och skapa ett ekonomiskt oberoende för henne. I två olika brev till sin vän Reuter från år 1937 kommenterar hon detta “Jag är svag – men börjar sjelvporträttet som Stenman åter vill ha.” och “Är det ej underligt att han vill ha sjelvportätt än!”. Hon tyckte om att utforska möjligheter och skriver 1944 i ett brev till Dora Estlander “Jag ser på en bok med målares självporträtt. De, som förskönat sig är tråkiga – Dürer, andra med.” År 1921 skrev hon till Reuter “Tecknade framför spegeln, efter 5 minuter faller ansigtet trött ihop i morgon fortsätts …
Det är det ena livet, en annan dold ström är ens eget riktiga.” Detta egna riktiga tycktes hon alltid söka i sin konst. Min tredje sats “Självporträtt” består av en passacaglia av 12 ackord, som varje gång instrumenteras lite olika, med olika “nyanser”. De första fyra ackorden är även utgångspunkten för hela första och sista satsen och delar ur självporträtt hörs även i andra satsen då hon längtar till att få måla.

Sista satsen “Konvalescenten” heter så efter en av Schjerfbecks mest kända tavlor med samma namn från 1888 och tavlan kallas även för “Ateneums pärla” och är ett av de motiv som Schjerbeck återvände mest till (utöver självporträtten). Tavlan ställdes ut på Parisutställningen 1889 (då med namnet “Den första grönskan”) och vann en bronsmedalj i första klass. Konvalescenten kan ses som ett inlägg i samhällsdebatten, en hyllning till Louis Pasteurs upptäckter av infektionssjukdomar och dess botemedel. Den ursprungliga titeln “Den första grönskan” tycks dock hänvisa till ett uppvaknande efter en vinter eller en sjukdom och syns vara en tro på framtid. Bilden har även tolkats av många som ett slags självporträtt, en insikt och inledning av en ny fas i hennes måleri och att hon äntligen kände sig befriad från den brutna förlovningen. Det spekuleras även ifall hon återkom till motivet så ofta då hon hela sitt liv led av sin höftskada, och då hon dessutom under en stor del av sitt liv var sjuk och således en konvalescent själv. Men då hon var en blyg person och inte har yttrat något om detta, är allt detta endast spekulationer.

Helene – Piano Quintet Nr.3

Program note

Performances